Idén om ventilera kritiskt sjuka har funnits sedan 1543 då Andreas Vesalius föreslagna ”Att livet kan återställas till djuret, en öppning måste prövas i bakluckan på luftstrupen, i vilken ett rör av vass eller sockerrör bör sättas; du kommer då att blåsa i detta, så att lungan kan stiga igen och ta luft.”(1)
Ventilatorer har hjälpt patienter andas mer eller mindre på detta sätt i århundraden fyller lungorna med våld med en mängd luft som bestäms av vårdgivaren.
Även med den moderna medicinen, är risken att fläkten inte är i synk med patientens egna andningsansträngningar. Ibland är mängden bistå ges av ventilatorn satt för högt, och detta kan ge lungskador och / eller membran glömska, vilket gör det svårt eller omöjligt att avvänja patienten från ventilatorn. Andning som inte är i linje med kroppens behov kan leda till obehag och agitation krävande smärtstillande medel eller lugnande medel-och gör det svårare att andas.